Månadens profil - Des Moroney

Des drog publik med rubrikvåld!
Kanadensaren Des Moroney gjorde två säsonger i Örebro IK, 1972-1974. Han kommer ihåg Mr ÖIK, Lennart Thörn, och bekräftar Lennarts historia om att Des brukade fråga Lennart om det inte var dags att dra lite mer publik. Det var det ju alltid, varvid Des smällde på motståndarna lite extra för att skapa publikdragande rubriker.

– Jag brukade göra sådana saker. Just for the show. Han låter tuff i telefon även efter den eftermiddagslur han tar numera. Det intrycket förstärks av hans lite skrovliga engelska.

– Jag tyckte om hockey men jag var inte bara en hockeyälskare. Jag gillade att fightas. Det var en del av hockeyn och därför gillade jag att spela just hockey.

Des är en rinkens kultfigur och ren hockeynostalgi och huvudperson i många historier där fakta och fantasi blandas till angenäm styrka och smak. Med en egen låt, Svenne Rubins "Finns det nån som har Des Moroney i dublett". Och hyllad av Håkan Loob. Deras livsvägar möttes i Karlskrona IK i slutet av 70-talet där Des var tränare.

Han närmar sig de åttio och bor numera i Skivarp utanför Ystad tillsammans med hustrun Margreth. Och har slutat med idrott med ålderns rätt. Des har kommit en lång väg från Sudbury där han växte upp. En stad i Malmös storlek trettio mil från Toronto.
– Det var ett område där ishockeyn dominerade. De flesta killarna var mer som boxare. Dom kunde verkligen spela ishockey men slängde gärna handskarna för en fight.

Första svenska klubb var Fagersta AIK 1962 och den sista Karlskrona IK 1978. Under sina sexton är på svenska rinkar blev Des Moroney en klichéartad sinnebild för rinkens kanadicker. En vinnarskalle med smockan hängande i luften, utan skrupler och tänder och hockeykunnig in i minsta teknisk och taktisk detalj.
Vi betraktade dem med skräckblandad förtjusning och älskade att hata dem.

Des var snabb på skridskorna och hade en mästerlig puckkontroll. Liksom Mr Bandy, Olle Sääw, gillade han att träna ensam som grabb.
– Jag tränade ofta på egen hand. På eftermiddagarna efter skolan spelade han, en brorsa och två vänner två mot två på skolans rink tills de inte orkade längre.

Des satsade på att bli hockeyproffs. Men NHL hade få lag och konkurrensen var stenhård. Återstod farmarlagen. En vän verksam i Sverige tipsade honom om svenska lag – resten är hockeyhistoria.

– När jag kom till Sverige såg jag att de svenska spelarna inte hade rätt skridskoteknik för att åka snabbt. Och så ville de alltid vara nice guys. Om du får chansen smäll på dom, sa jag. Men försök att göra det när domaren inte ser det.

En gång tuffing alltid en tuffing. En klyscha med blodsmak som män i min generation gillar. Men mot åldrandet hjälper ingen crosschecking eller roughing. Då behöver man en coach med en annan spelidé.

Des är troende katolik sedan barndomen och ringer ibland efter en katolsk präst för existentiell coachning. Jag gillar att han vill berätta det. Även hockeyspelare är komplexa människor.

Des bodde de sista åren i Skivarp, Blekinge och var tränare i karate. Han gick bort år 2018.

Dixie Ericson

Dixies artikel tidigare publicerad i Idrottsarvet Nr 53 år 2013.

Foto
Des omgiven av Björn "Nalle" Johansson, Staffan Tholsson, Rolf Ericson och Anders Eriksson.