Fyll i din e-postadress för gratis uppdateringar om Idrottshistoriska Sällskapet
Du är redan följare. Får du inga mejl kan du redigera dina Notisinställningar under Mina uppgifter.
Klicka på bekräftelselänken i det mejl vi skickat dig för att börja ta emot uppdateringar från Idrottshistoriska Sällskapet.
Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap
Följ oss för uppdateringar
Allroundjournalist med känsla för Ronnie och racing
– Nu är det kört! Nu har vi tryckt vår sista tidning, sa Ola Hellstrandh till mig. Året var 1956 och den unge journalisten Rune Månzon insåg att hans första anställning liksom Örebro Dagblad var över.
Legendaren Ola lovade att kolla läget på jobbfronten hos kollegor i huvudstaden.
Rune hade innan frilansat för Nerikes Allehanda och skrivit om människor, film, musik, konserter, teater och sport. Med betalt per rad.
Rune kom också tidigt i kontakt med bilar, motorer och motormän och samlade lärospån.
– Min morbror var med i en bilorganisation i Örebro. Jag åkte mycket bil med honom. Min far arbetade med bilar i många, många år och köpte och sålde till bönderna under kriget.
Rune lärde också känna Ronnie Petersons pappa Bengt och Sven ”Bergvägg” Andersson som tillsammans byggde Ronnies Formel 3-bil.
Men tillbaka till 1956. Plötsligt damp det ner ett kuvert från DN i Runes brevlåda. Ett jobberbjudande. Tacka Ola för det.
- Det var roligt. Jag fick jobbet som resande reporter för halva Sverige. Med uppgift att göra intervjuporträtt för DN:s nya riksupplaga.
Senare fick han ta över motorsporten: Allt om bilar och allt om motorcyklar. Tack vare det kom Rune Månzon att utveckla en speciell relation till Ronnie Peterson som varade ända till det bittra slutet i Milano.
Det fanns ju en connection till Örebro som han uttrycker det. Med lite motorljud och personkemi. Han visste att skulle man prata med Ronnie måste man inleda med en kvart om hjulupphängningen.
– Jag ringde honom i princip varje vecka. Ibland flera gånger. Ronnie var stor, tyst och inåtvänd.
Han stod inte för några känslostormar under presskonferenserna. Men han blev som en mussla om någon allmänreporter frågade om han var rädd. Han ville bara prata racing.
– Ronnie yttrade sig aldrig på minsta sätt åt det hållet. Nervös visst, men mer för att någon annan skulle klanta till det som inte var lika cool som han, när det började gå fort.
Ett jätteproffs, väldigt omtyckt av sina kollegor som litade på honom.
– Ronnie var väldig specifikt designad som förare. Europas främste gokartförare i början. Han blev ett med sina bilar och visste exakt hur dom uppförde sig. Han ville vara bäst. I Formel 1 kör man på en knivsudd och han hade en instinkt att sätta höger och vänster framhjul alldeles rätt. Och han kunde ge mekar och chefer exakt besked om vad som var vaj med bilen. Ronnie hade en unik känsla för sin profession.
Rune Månzon ser en parallell med Marcus Ericson. Begåvningen – och bilarnas bristande konkurrenskraft. Låt oss hoppas att Marcus får den ärliga chans att bli världsmästare som Ronnie aldrig fick.
Dixie Ericson
Artikeln tidigare publicerade i Idrottsarvet Nr 56 år 2014.
Ansökan om medlemskap här.