Henrik ”Henka” Gustafsson utställning i Sannahed

En utställning över ”Henka” Gustafsson visas i 1900-talsmuseet i Sannahed. Sedan tidigare finns också en monter där Kumlaindianernas legendariska förare presenteras, med ”Kumla-Frasse” i spetsen. Henka är en av 15 utsedda i länets "Wall of Fame"

Varje söndag fram till 22 augusti visas 1900-talsmuseet och Officersmässen kl 14.00-17.00. I Pukestugan, inom Hembygdsområdet serveras fika, även glass kan köpas.
En mycket trevlig utflykt!

I Sannahed hölls under, idrottens fader, Viktor Balcks ledning de första organiserade idrottstävlingarna i Sverige, midsommardagen 1881.


Publikfavoriten. Indianernas främste över ett kvarts sekel.

I brittisk fackpress framställdes Henrik Gustafsson i slutet av 80-talet som den största talangen som sporten någonsin skådas. Med sitt långa och lockiga hår, som fladdrade i vinden under hjälmen, tog Sköllerstasonen en hel speedwayvärld med storm.

På ovalen i Sannahed var Henka den självklara publikfavoriten och ledde Indianerna till två raka SM-guld 1990-91, de hittills enda, under sina 28 säsonger i klubben. Henka kunde ensam dra tusen åskådare extra till hemmamatcherna.
Men den individuella VM-titeln gick han bet på trots att den fanns inom räckhåll flera gånger. Som bäst blev han fyra. Kanske var det bohemen i honom som var hans största motståndare.

För Henka var det viktigare att ha roligt än att vinna och på så sätt var han ett unikum i elitidrotten där nästan allt handlar om pengar och titlar. Det var kanske också därför Henka blev så omåttligt populär, både bland supportrar och förarkollegor.
Och så kom Tony Rickardsson, den tre dagar yngre dalmasen, och svepte förbi. Samme Tony som Henka kört i åttor kring i junioråldern.
-Jag såg det som en säker poäng när jag åkte mot Tony. Det var först ett par år senare, i början av 90-talet, som han fick sitt genombrott och vi började fajtas på allvar, konstaterar Henka.
I samma veva vinklades motorerna ner på speedwaycyklarna, från stående till liggande, och det blev början till slutet för förare vars känsla satt i gashandtaget. Henka var mästare på det området. Nu var det plötsligt full gas som gällde. Något som passade Rickardsson perfekt.

Kanske hade karriären blivit annorlunda om Henka blivit världsmästare i sin VM-debut i England 1990 när han kom in som reserv i sista stund. Henka ledde finalen i halvtid och på Odsal Stadiums läktare i Bradford rådde Henka-feber. Publiken letade i sina programblad efter information om den ”okände” svensken i ledning. Men en ödesdiger punktering förstörde allt och Henka slutade sexa.
Nåväl, nu gick inte Henka lottlös från sin långa karriär. Tre gånger blev han världsmästare, två gånger i lag och en gång i par.

Men känslomässigt slår nog det individuella SM-guldet inför hemmapubliken i Sannahed 1995 det mesta. 1997 åkte Henka på sin första svåra skada, ett benbrott i en seriematch i Visby, och i samma veva rakade han av sig håret. Efter det var det lite som om magin försvann.
-Jag var som Simson, bäst långhårig, säger Henka med sitt kluckande skratt.

Och nostalgi ligger inte för honom. Om att bli invald i Wall of fame säger Indianernas främste genom tiderna:
- Det är alltid roligt att bli uppskattad för det man gjort. Så är det ju.

Henrik Brändh
Ur Idrottsarvet Nr 63 - 2018